Varför man håller på

Jag upplever att när man undervisar i musik är det lätt att glömma varför man håller på. Som musiker är det inte (oftast) undervisningen som är anledningen till varför man undervisar. Den pedagogiska gärningen som man utför är snarare ett resultat av att man ville ha något tryggt att förlita sig på, till skillnad (oftast) från en osäker frilanstillvaro som musiker.

Under mina år som lärare och pedagog har jag märkt av ett tydligt drag hos mig själv. Det inträffar oftast i början av höstterminen och i slutet av vårterminen och det är att jag liksom inte har någon lust längre. Jag börjar tvivla på mig själv som kunnig pedagog och jag funderar starkt på att byta yrke, byta bransch.

Detta har visat sig vara sammankopplat med att jag själv musicerat för lite, varit för lite kreativ med eget skapande, lyssnat för lite på musik eller nördat ner mig för lite i partiturstudier eller annat estetiskt nörderi. Något som det definitivt finns för lite plats av i ett fullspäckat vardagsschema.

Men så plötsligt, allt som oftast är jag helt oförberedd, kommer det en stark själslig och fysisk musikalisk upplevelse som gör allt bra igen. Musiken är, ljuder och vibrerar inom mig. Starkt slår den an roten till varför jag håller på. Gnetar. Övar. Repar. Släpar instrument i snöglopp. Halvdöd i mörka november tar sig till en repetition i någon förort. Fortsätter, vidare, framåt mot nya (oftast) otydliga musikaliska mål.

Idag mötte jag musiken igen. I en vaggsång. L’Oiseau de feu (ur Eldfågeln) – Igor Stravinskij

Kommentarer inaktiverade.