Musik man lyssnar på men inte hör

Musik är ett ganska vardagligt fenomen i dagens samhälle. Vi konsumerar musik vare sig vi vill det eller inte: i lokaltrafiken, bilen, shoppingcentret, skolgården (!), konserter, YouTube, stranden eller grannens musik etc. 

Musiken ligger allt som oftast som en dimmig ljudbild när man rör sig i allmänna miljöer. Musik som ska skapa ”stämning”, rätt ”branding” eller som ska få dig att konsumera en speciell produkt. Tystnaden gör sig icke (längre) bra i allmänna sammanhang. 

Detta medför en konsekvens i människors förmåga att lyssna och ta till sig musik. Vi lyssnar men hör sällan vad vi lyssnar på. Det skvalar in och ur från ena örat till det andra utan att göra så nämnvärda avtryck. Att lyssna fokuserat är en förmåga som behöver tränas. Att lyssna på sådant man kanske inte gillar vid första anblick, kan faktiskt bli favoritmusik om man ger tonerna en utmaning. Idag är det betydligt lättare att byta låt än när man lyssnade på kasettband. Något som såklart är både bra och dåligt. 

Jag vill dock hävda att alla behöver träna sig i att lyssna intensivt. Att lyssna och faktiskt höra vad som ingår i ett stycke. Sedan kan man börja bena ut varför eller varför inte man gillar ett stycke, vilka instrument som är med, vad dom gör, om det framkallar några känslor etc. Ytterligare ett, nördigare, steg är att studera utifrån olika musikteoretiska begrep som form, klang, ackord etc. 

Man kan också lyssna på musik många gånger och sedan plötsligt höra den; sugas in i den. Så blev det för mig med Bob Brookmeyers Celebration remembering. Håll till godo! 

Kommentarer inaktiverade.