Musik att skämmas över

I och med min påbyggnadsutbildning för att bli en riktig lärare med lärarlegitimation. (Om detta debacle kan vi ta i ett annat blogginlägg.) dök en fråga upp på ett seminarium.

Frågan löd ungefär varför vi trodde att just fusion hade (har?) sån stark ställning på folkis/Musikhögskolor/bland musiklärare?

Ett möjligt svar är att det är rätt sorts musik. Dvs det är musik som passar gällande normer och den typ av kontext som finns i dessa sammanhang.

När jag gick musikgymnasiet lärde jag mig snabbt att dansband och country det var det absolut värsta man kunde lyssna på. Töntigaste musiken ever! Vem som sa det eller hur det framfördes minns jag inte, men förmodligen var det en subtil snörpning på munnen och något sarkastiskt hastigt uttalat i korridoren. Det har omedvetet följt mig genom åren. Jag lyssnade inte på dansband eller country förrän tills jag en dag tipsades om Dolly Partons – The grass is blue. Sväng, sång och ett musikaliskt musikerlir utan dess like. Efter det började jag lyssna på country.

(Att Sveriges musikerelit ofta spelar på dansbandsplattor är en annan intressant iakttagelse.)

En av mina favoriter, sedan jag hörde skivan The road to you för över 20 år sedan, har varit Pat Metheny. Eller jag måste nog snarare säga husgud. En musiker vars musikerskap, kompositioner samt samarbete med pianisten Lyle Mays har påverkat mitt eget musikerskap mer än jag nog vill erkänna. Denna musik sågs inte med blida ögon på folkis utan jag läts förstå att det här var ju ”mesjazz”. Coltrane/Parker/Evans/Miles/Tribal tech var det som gällde. Jag lyssnade massor hemma på PMG men det var inget direkt som jag pratade med andra om. Dvs i de sammanhang där jag upplevde det som ”fel” musik att lyssna på vågade jag inte prata om det som starkt influerade mig och fick mig att må bra.

Att itutas dogmer över vilken musik som är bra och rätt är för jävligt. Att en musikstil skulle vara bättre och mer meningsfull än någon annan musik är total bullshit. De lärare jag mött genom åren har haft en enorm påverkan på mig och min musikutveckling. Att sitta på en lektion och bli drabbad av Gösta Nystroems Havets hand eller introt till Bartoks pianokonsert nr 2, sats 2 är otroligt starka minnen som jag kommer att bära med mig för resten av mitt liv. Det är musikaliska möten som fortfarande påverkar mitt musikerskap och min egen undervisning. Och det är väl så man vill vara som lärare och medmusiker? Att främja, inte hämma. Dessa lärare har omedvetet blivit ett filter över vilken musik som deras elever exponerats för. Å andra sidan är det svårt att undervisa om musik man själv inte går igång på.

Så ta bort skygglapparna, våga möta den okända musiken, soundet, instrumenten och språken. Det utvecklar. Att lyssna på musik som man redan vet att man gillar är inte särskilt utvecklande. Försök att prata om all musik i positiva ordalag och undvik att raljera över sådant som inte tilltalar dig. Att tala negativt om viss musik kan få större påverkan på andra människor än vad man tror, speciellt om man är en förebild eller någon i en ”maktposition” (tex lärare) gentemot någon annan.

Själv dansar jag numera glatt och oblygt, sjunger med starkt och med memorerad text till Kicki Danielssons Bra vibrationer.

Till slut kommer ett tips på ett radioprogram jag brukar lyssna på för att vidga mina vyer. Klingan i P2 (Sveriges radio). De har även en ypperlig spellista på Spotify som uppdateras kontinuerligt.

Kommentarer inaktiverade.