Botad körallergi? Tack P2!

Jag har sjungit mycket kör i mina dar: barnkör, gospelkör, klassisk kör… Jag har åkt på körturnéer, sjungit på fancy events, sjungit i gamla renässanskyrkor, gått upp tidigt på söndagmornar och sjungit på högmässor, julotta… Under mina musikutbildningar har körerna avlöst varandra som ett pärlband. Jag älskar kör. Men till slut fick jag nog.

Det var någon gång runt år 2000. Mitt körbehov blev liksom mättat av ändlösa repetitioner där man mest repade herrstämmorna (för dom hade ju inte kollat på sina stämmor hemma den här gången. Heller.) Det blev mättat av tonspråket eller snarare kanske körklangen – den där svävande, dröjande känslan och som väldigt sällan blir kall, hård, beat:ig, funkig
och ärligt talar: svänger. Körklangsidealet bidrar också till någon slags falsk lyckokänsla – ALLA ÄR GLADA. ALLTID. FAKTISKT.

Jag ledsnade också på snäva och korrekta åsikter som fanns hos många korister. ”Klassisk musik är bäst – ingen protest!” För mig som mest spelade jazzpiano och lyssnade på fusion, kändes det för instängt och jag sökte mig ifrån körsammanhangen.

Men jag har ändå aldrig lämnat kören från ett lyssnar- eller ackompanjatörperspektiv. Det har liksom varit oundvikligt att lyssna på Eric Whitacre (Också ett tack till P2 där…), Palestrina, Bach, Bernstein, Franklin, Rhenqvist, Houghton… Flertalet av gångerna när jag blivit musikaliskt drabbad har varit i samband med resor; t-bana eller bilfärder där jag lyssnat på P2. (Det var där jag hörde Eric Whitacres – Lux Aurumque för första gången och blev tvungen att parkera för att lyssna klart) Nuförtiden kör jag sällan bil, men lyssnar ofta på P2.

P2

P2 tycker jag har en fantasisk blandning av olika genrer och ett genuint kunnande hos sina programledare som förmedlar fakta och kuriositeter utan att bli mästrande. (Jag undviker att gå in på vad jag tycker om radiopratare på P3)p2_logo_pianoerika_pianist_stockholm

Idag slog jag på P2 Klassisk Förmiddag av misstag. Jag skulle egentligen streama ett avsnitt av Odla i P1. Och så var stycket där. Perfekt körklang, otroligt bra intonation, och med ett stycke med ett lite jazzigt tonspråk: det är klangen som är huvudsaken (inte ackordföljden). Ett körstycke som böljar,sveper fram och tillbaka. Underbart och fängslande! Tiden stannar en stund.

Kören heter Polyphony och startades och leds av Stephen Layton och är baserade i Cambridge. Dom verkar ofta samarbeta med lettiska tonsättare bl.a. Arvo Pärt. Körstycket Long Road som fångade min uppmärksamhet är dock skrivet av en lettisk, relativt ung tonsättare som heter Erik Esenvalds. Long Roads översattes till engelska speciellt till Polyphony. Tyvärr hittar jag inte den inspelningen på Spotify utan bara en, i mitt tycke inte lika bra version.

kör_pianoerika_pianist_stockholm

Du kan streama P2 Klassisk förmiddag 14/10, -16 här. Long road spelas sist i programmet. Men jag tycker också att du kan köpa den för 9kr på iTunes. Det gjorde jag.

Så tack till P2 (igen!) för att dom fortsätter att bredda och smula sönder musikaliska förutfattade meningar.

Kommentarer inaktiverade.